En Svensk Tiger

I. Nazismen och den svenska eftergivenheten.

När nazismen växte fram efter det första världskrigets slut uppfattade de flesta tyskar den nya rörelsen som en oförarglig företeelse. Hitler betraktades närmast som en komisk sidofigur som man knappast behövde ta på allvar. Efter hand visade det sig emellertid att han var en skicklig talare som förutseende nog appelerade till tyskarnas känsla av misslyckande, underlägsenhet och fångna under det höga krigsskadeståndet. Efter någon tids skicklig bearbetning svängde folkets attityder och den blivande rikskanslern sågs nu som en gudabenådad befriare och en beundransvärd räddare av det tyska riket. Elitens propagandaapparat smulade sönder all kritik och skapade ett lydnades folk - och så bröt det andra världskrigt ut.

I ett Sverige, som i grunden inte var anhängare av den stornordiska gemenskap som Hitler önskade sig, blev situationen snart politiskt bekymmersam.  

Som Per Albin Hansson uttryckte san "allvarstider kräver

Så började den svenska eftergiftspolitken - politikerna "insåg" snart att den svenska opinionen måste kontrolleras.  Enstaka journalister åtalades, ett fåtal tidskrifter beslagtogs eftersom de kunde stöta Hitler. Eftergivenheten växt snabbt och snart blev det praxis att utan rättegång beslagta tidningar som inte var tillräckligt eftergivna mot Hitler och nazismen. Så befästes under några år den totala svenska eftergivenheten.
Svensken lärde sig snabbt att blunda för verkligheten och i stället ägna sig åt önskedrömmar, välvilja och en allomfattande snällhet.

 

II. 

 

 

 

 

 

 

REFERENSER