Den Moraliska Stormaktens Foretradare

http://www.stureerikssonshemsida.n.nu/den-moraliska-stormaktens-foretradare 

  DEN MORALISKA STORMAKTENS FÖRETRÄDARE

                                Sture Eriksson

                                  Juli 2016

Den svenska demokratins fortlevnad förutsätter att staten, främst regeringen och massmedia, presenterar objektiv information så att medborgarna kan genomföra initierade val.

Det är märkligt att notera hur de som ansvarar för sanningens fortlevande ogenerat vänder på sanningen, väljer att ständigt misstänkliggöra Sverigedemokraterna som rasister, fascister eller nazister, med en brun bakgrund och något man inte ens kan ta i tång med och som med alla medel måste förhindras att få spela en roll i politiken. Decemberöverenskommelsen DÖ, en skam för svensk politik, ger knappast belägg för det etiska agerandet hos den moraliska stormakten i Norden.

Det är något förvånande att finna att det regerande partiet, socialdemokraterna, själva har en tung brun bakgrund:

 

RASBIOLOGI OCH POLITIK.

Rasbiologin har varit en naturlig del av den socialistiska ideologin, vilket med all önskvärd tydlighet framgår av boken ”Rasbiologi och socialism, 1926. Boken författades av Allan Vougt som var chefredaktör för den socialdemokratiska tidningen Arbetet, riksdagsledamot och ledamot av socialdemokratiska partistyrelsen samt även försvarsminister

Rasbiologiska institutet grundades 1922, efter en socialdemokratisk motion av statsminister Hjalmar Branting. Motionen stöddes av högerledaren Arvid Lindman och flera andra partier.
År 1922 motionerade socialdemokraterna, bl.a. Ernst Wigforss om tvångssterilisering av förståndshandikappade i Sverige med hänvisning till de ”Rashygieniska våndorna av att sinnesslöa fortplantar sig.

Efter att Hitler hade tagit makten i Tyskland 1933 infördes där en lag om tvångssterilisering. Den socialdemokratiske justitieministern Karl Schlyter sände då en grupp svenska experter till Nazityskland för att studera de nya tyska lagarna och lära av de tyska erfarenheterna.

Under åren 1934 -1976 steriliserades i Sverige cirka 63 000 människor på Statens institut för rasbiologi. De som steriliserades var
“imbecilla, undermåliga individer, idioter, fallandesjuka (epileptiker), tattare, sinnesslöa, personer med lösaktigt sexualliv, homosexuella”.

Syftet med tvångssteriliseringarna var, i likhet med Nazitysklands värnande om den rena rasen och övermänniskan, att skydda den svenska folkstammen och folkhemmet från degeneration.

De statsministrar som såg till att driva på steriliseringarna under alla dessa år var främst Per Albin Hansson  och Tage Erlander . Men även Olof Palme såg till att driva institutet och steriliseringarna under sina första sju år som statsminister.

Paret Alva och Gunnar Myrdal I boken "Kris i befolkningsfrågan" från 1934 förordade paret Alva och Gunnar Myrdal bland annat tvångssterilisering av människor, för

 "utsovring av höggradigt livsodugliga individer".

 Mellan 1934 och 1941 tvångssteriliserades tusentals svenskar av rashygieniska skäl. De flesta var lågutbildade kvinnor ur arbetarklassen. Även många zigenare och "tattare" steriliserades. 


Arthur Engberg som även han var chefredaktör för tidningen Arbetet och sedermera socialdemokratisk ecklesiastikminister uttryckte sig på följande sätt:

”Vi hava ju lyckan att äga en ras, som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och goda egenskaper.” (återgivet i Dagens Nyheter den 20 augusti 1997).

 En annan rasideologisk socialdemokrat var författaren Bengt Lidforss som bland annat skrev i Arbetet att:

”Vad negern kan tillägna sig av vår europeiska civilisation bildar blott och bart en tunn fernissa kring hans ursprungliga väsen, i sitt inre är och förblir han neger.”


Lidforss hade också den bestämda uppfattningen att det var:

en livsfråga att hålla sig fritt från inblandning av fysiskt och andligt underlägsna raser.”

År 1941 skärptes steriliseringslagen ytterligare så att även personer med ett ”asocialt levnadssätt”, som till exempel ogifta flickor som blivit gravida, kunde bli tvångssteriliserade.

I boken ”Kris i befolkningsfrågan” gick författarna Gunnar och Alva Myrdal till angrepp mot den gällande tvångssteriliseringslagen, då de menade att denna inte gick tillräckligt långt när det gällde ”utsovring av höggradigt livsodugliga individer”. Författarna var öppna för tanken att minst var tionde svensk skulle steriliseras och de sade sig vilja se ”ett ganska skoningslöst steriliseringsförfarande” och ”en så sträng lagstiftning som möjligt.”

Enligt makarna Myrdal hade de människor som låg samhället till last ingen rätt att sätta barn till världen. Makarna Myrdal delade in befolkningen i ”toppvärdiga och icke toppvärdiga” och uttryckte en önskan om att:

”Helst skulle man på den vägen [sterilisering] vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen.”

Nazityskland är det enda land som har steriliserat fler människor än Sverige.

Socialdemokratins bruna historia borde kanske föranleda dagens politiker att låta smutskastningen av SD ersättas av en mer objektiv historieskrivning.

Källor: H.Höjer, Forskning och Framsteg, 2012-09-07; Benny Jacobsson, ”Nytt ljus över rasbiologin”, Forum för Levande historia och Regeringen (SOU 2000:20).