En Global Strategi For Systemoptimering
EN GLOBAL STRATEGI FÖR SYSTEMOPTIMERING
Sture Eriksson
Inom ekonomisk teori, samhällsdebatt, speciellt utbildningspolitik intar likhetsprincipen – och därmed besläktade likvärdighetstanke och jämlikhetstanke centrala positioner. I förening med miljöteorins heliga Graal att miljön antas bestämma de flesta av människans egenskaper har uppstått en vitt spridd människosyn som under lång tid styrt politiken och inte minst PISA studierna, vilka visar att likvärdigheten, definierad som minimering av skillnader - skillnader mellan individer, skillnader mellan klasser, skillnader mellan skolor har ökat med åren och därför betraktas en minimering av skillnaderna som den viktigaste nutida skolpolitiska strategin.
Den internationella forskningen har emellertid visat att denna människosyn, speciellt likhetsprincipen och den skillnadsminimerande skolpolitiken på avgörande sätt strider mot etablerade vetenskapliga fakta.
Det kostsamma, miljöteoretiskt grundade Head-Start programmet lovade mycket men framgångarna uteblev.
I dag vet vi att dylika, i och för sig behjärtansvärda försök, havererade på grund av att de i viktiga avseenden saknade vetenskaplig relevans.
Allt fler studier har nämligen visat att intelligensen primärt är genetiskt bestämd och av stor betydelse för studieprestationerna men att miljöeffekterna – vilka förvisso existerar – är av mindre betydelse.
Därmed har vi kommit till den punkt i samhällsutvecklingen där likhetsprincipen knappast kan inta en central funktion i framtidens ekonomi, skolpolitik och samhällsdebatt. För referenser och viktiga fakta se min hemsida:
EN NY LIKVÄRDIGHET OCH GRUPPSKILLNADER.
Den moderna forskningen har alltmer övertygande visat att avsevärda gruppskillnader existerar och att ett nytt likvärdighetsbegrepp är nödvändigt för att kunna harmoniera med den grundläggande skolpolitiska värderingen och gruppskillnaderna.
Se figuren nedan som exemplifierar tre viktiga gruppskillnader baserade på boken IQ and the wealth of nations författad av Vanhanen, Tatu, Lynn, Richard (2002), Westport, Connecticut, vari redogöres för de skillnader som föreligger mellan olika nationers medelintelligenser.
FIGUR. Intelligensfördelningar för olika etniska grupper.
Den streckade blå kurvan visar högutvecklade europeiska länder med en medel-intelligens (M2) på IQ=100 (den breda vertikala stapeln). Den standardiserade spridningen (standardavvikelsen, sigma, är 15 IQ-enheter. Hela fördelningen ryms inom 6 sigma.
Den röda kurvan visar asiater (kineser, japaner) med en medel-intelligens (M3) på cirka IQ=107.
Den svarta kurvan visar medelintelligensen (M1=70) för ett flertal afrikanska länder.
Av dessa kurvor framgår att det i alla länder finns högbegåvade, normalbegåvade och svagbegåvade individer. Men medelvärdesskillnaderna och de relativa frekvenserna på olika IQ-värden har knappast på ett kompetent sätt beaktats i den aktuella skoldebatten
Enligt ett populärt motargument är de låga afrikanska medelvärdena alltför knapphändiga och inte pålitliga. Dessa kritiker har emellertid försummat att beakta den mycket omfattande forskning som bedrivits i USA och som visat att skillnaden mellan vita och negrer, signifikant i flera studier, i regel uppgår till en standard avvikelse (15 IQ-enheter). Ett intressant faktum är vidare att negerpopulationen, på grund av vissa blandningar med vita gener då får en något förhöjd IQ. Dessa genetiska skillnader har fastställts genom blodgruppsanalyser utförda i flera amerikanska stater. Ett representativt exempel: "Negrer i Oakland, California har 22% av kaukasiska (vita) gener"(Jensen).
Enligt en populär uppfattning utgör judar, japaner och kineser USA:s intellektuella elit inom en rad yrkeskategorier.
Ett sätt att belysa etniska begåvningsskillnader och deras konsekvenser för samhället består i att fastställa hur stor del av de olika etniska grupperna som är representerade i samhällets mest krävande yrkeskategorier. Undersökningar har visat att judar får ett medelindex på 282, kineser 255, japaner 153, vita 108, och negrer 29.
I den välkända Colemanrapporten visades att judar och orientaler (japaner, kineser) hade de klart bästa värdena i ett flertal yrken, t.ex. som finansexperter, arkitekter, professorer, tekniker, naturvetare, läkare.
Intelligensforskningen, som från början till stor del var miljöteoretiskt styrd, har efter Watson och Cricks upptäckt av DNA-molekylen och därpå följande kartläggning av det mänskliga genomet kommit in i en mer balanserad och objektiv fas.
Det är numera klarlagt att individskillnader i intelligens (IQ) till cirka 75 % bestäms av genetiska faktorer, till cirka 20% av miljöfaktorer och till cirka 5% av felfaktorer.
DET GLOBALA PROBLEMET.Det övergripande problemet avser intra-nationell variation, internationell variation och individualiseringens differentiella anpassningar avseende heritabilitetens fördelningar för olika skolämnen.
EN OPTIMERINGSSTRATEGI FÖR SKOLAN.Vad som nu behövs är ett nytt likvärdighetsbegrepp grundat på divergensprincipen (vilken visar att träning och utbildning inte leder till skillnadsminimering utan till systematiskt ökade skillnader mellan individer).
En nytt likvärdighetsbegrepp, baserat på skillnadsoptimering, behöver därför utvecklas och dess främsta garant bör vara jämlikhetens krav att alla och envar skall tillerkännas den okränkbara rätten att optimalt utvecklas enligt sina förutsättningar.
DET INTERNATIONELLA PERSPEKTIVET. I nationers strävan efter fred och internationell rättvisa blir de etablerade skillnaderna mellan olika gruppers och nationers medelintelligenser en stor utmaning både för forskning, politik och samhällsdebatt.
Det internationella samarbetet bör nu, på basis av de etablerade skillnaderna mellan olika gruppers och nationers medelintelligenser, kunna läggas till grund för utvecklingen av optimala strategier för utveckling av varje nations varierande förutsättningar.
Huvudprincipen bör vara att forskning och utvecklingsåtgärder skall kännetecknas av att systemkraven anpassas till individualiseringens principer.
Beträffande skolan innebär anpassningen att nya läroplaner måste utformas så att de ger en optimal anpassning till olika elevgruppers olika förutsättningar.
Tyvärr lyser en kompetent diskussion av hithörande frågor med sin frånvaro och i stället ägnas debatten, åtminstone i Sverige, åt den miljöteoretiska människosynens orealistiska önskedrömmar.
